what it takes

Finns mycket saker här i världen som oroar oss människor, men aldrig djuren på denna jord.. För deras liv ligger i våra händer, utan att de vet om det... Har ni någonsin tänk på hur stort ansvar vi egentligen infinner oss i?

Inte bara ska vi klara oss som individer i denna hårda värld. Dessutom har vi hela jorden att tänka på, för utan den är vi ju ändå inget alls? Historia? Knappt det, vem ska berätta om oss...?

Kanske lite töntigt att försöka tänka sig in i denna situation eftersom allting blir så himla stort. Livets små saker är det ju som tar oss dit vi är, inte helheten, faktiskt. Helheten ser vi först när vi börjar närma oss slutet, tills dess är vi bara på väg, i en oskriven berättelse i alla världens olika genrer... Fick en tanke igår när jag å min chef rädda en duva ner från vår "nya-hiss-sak" som nog hade sina sista dagar i livet framför sig.. Han visste inte om det, medan vi som människor kan räkna ut det långt innan det händer...

Hela dagen satt han ute på "balkongen" och bara titta runt på allt som hände, han följde till och med ner i hissen när jag skulle hämta paket från ups... Han såg förundrande på hissen när den mullrade till, skakade och rörde sig först neråt å sen upp igen... Han skakade till en del när jag närmade honom och fick "föra" ut honom från hissen när jag sen skulle packa ut... Så då gick han bort och satte sig i en av balkongens hörnor igen och fortsatte sin dags planering.. Att bara finnas till...

Undrar så vad som hände i den duvas lilla huvud just då, kande han förstå att han höll på att dö? Att hans skador på kroppen var så illa däran att det inte skulle läkas av sig själv? Vad tänkte han... Jag vet att nu alla tänker, "duvor tänker inte" dom har inget sånt i sin lilla hjärna... Och hur mycket jag än vet att det är sant så ställer jag mig frågan igen å igen... För hab visste med all säkerhet att något var fel mä honom...

Jag menar, när en sån "oviktig" individ kan skapa dessa medkänslor hos en människa.. Ett sådant litet djur i denna stora värld får en att känna sorg... Hur stora hemskheter är vi egentligen själva? För att vi gör så mycket skada på denna jord att vi inte längre ser det... Men när det handlar om duvor som det finns oändligt av, kan vi helt plötsligt tycka synd om en speciell, bara för att den "umgåtts med en" i över 8 timmar...

Vi människor är allt unika, med både hat, sorg, kärlek och svek... Vi har allt det där som djuren saknar.. ändå gör vi oss inte förtjänta av det... När vi förstör lika mycket som vi bygger upp, om inte mer till och med så får det en att undra vad vi egentligen åstakommit. Kankse jag ligger där när mina dagar är räknade och ser helheten å tänker.. Jag är den duvan, jag vet att allting kommer ta slut när som helst, jag förstår helt plötsligt hur han tänkte... Först då kanske djurens och människans liv går ihopa.. Men bara för den som kan se det från rätt perspektiv... Kankse då...

Tankar kan leda en på många håll - Drömmar på ännu fler - Men vad som än händer oss här i livet kommer jag alltid förundras över vad vi gör, vad livet får oss att göra och hur vi sen aviker från visa saker, kramar musten ur andra - Och de som blir över ångrar vi oss att vi aldrig gjorde något åt...

Vi har alla blivit ledda åt olika håll för det är de som formar oss.. Vägen vi tar imorgon visar oss allt vi gjorde igår - För vägen som vi står på idag, har besannats av våra egna val. Vad vi väljer är upp till oss själva, ibland undrar man varför, och ibland vill man bara förstå hur... Men så länge man förstår att det enda som betyder något är när, så kommer man se morgondagens vägar fulla av mod och hopp...

För det är ju ändå det som vi människor har gott om, även det något som vi människor kan stoltsera med, och så länge vi använder det till vår fördel kan det bara gynna framtidens spår...

Om det så handlar om jorden, en liten fågel eller något där emellan. Var inte rädd att våga
För vad som än händer är det glömt imorgon, men du själv har fått en ny morgondag..


Thats What It Takes.


PEACE
//D.