a review of the past - part 1

När man blickar bakåt kommer man oftast ihåg de mest känslomässiga ögonblicken, då man älskade, hatade, mådde som bäst, eller sämst. Hjärnan sparar gärna minnen genom känslor, genom färger och dofter. Ibland kan man till exempel känna en doft och minnas ett ögonblick i sin tidiga barndom. Ibland kan det handla om något märke eller en specifik form som får en att minnas. Vad som även är bevisat är att de mesta barndomsminnen man har kvar när man blir äldre är dessutom oftast negativa, utskällningar och händelser som gjorde ont. För dessa psykiska ögonblick skavde rejält på ens sammvete och självinsikt.

Men samtidigt för minnena oss framåt, utan minne hade vi aldrig kunnat göra rätt, när vi gjort fel så många gånger innan. Som Thomas Edison sa efter att han uppfann glödlampan (efter 2000 misslyckade försök) - jag misslyckades inte, jag har bara kommit på 2000 sett att INTE göra en glödlampa på! =)

Man måste se bakåt för att kunna blicka framåt, låter invecklat men är egentligen något vi lärt oss redan från födslen. Man kan inte gå å varna varann hela tiden om att ha cykel-hjälm, se vart vi går, ta det lugnt när vi åker skateboard eller att inte försöka sig på att vinna över någon som är tre gånger så stor som en själv i ett slagsmål. Det är helt enkelt något man lär sig med tiden, den dagen man ramlar utan cykel-hjälm, eller när man ramlar av skateboarden och skrapar upp knäet... Och ja, när man får smäll på käften av den där stora killen. Först då vet man att man inte ska göra samma misstag igen... Logiken är slående, ordagrant :P

Att se det innan det händer är däremot något vi människor besitter makten över. Att räkna ut det självklara i det slagmålet till exempel är ju inget svårt. Eller att snubbla över trottoar kanten mitt på vägen, är också något som kan hända - vi vet det men missar ibland att va försiktiga. Vad som däremot vi människor aldrig ger upp, hur många gånger vi skadas av det, hur många gånger man än gråter, ger upp eller mår dåligt på grund av det - ska vi upp på sadeln igen, å försöka oss på det, igen och igen...

Kärleken är nog det enda som vi självmant ger oss in på fast vi vet att slutet kan vara förrödiskt. Men bara tanken i att den KANSKE blir underbart, får oss att fortsätta, kasnke detta som kallas att kärleken är blind, vad vet jag, men det är iaf ett faktum i vår värld. Vi lär oss av våra misstag, men känslor är förevigt uppdateringar på vad som hänt förut, förrändringsbara, förhandlingsbara och framför allt, förnyingsbara livet ut...

Tänkte ge er lite fakta ur min än så länge korta, men händelserika historia.. Denna "del 1" är bara ett intro, en prolog.. Nästa helg får ni fortsättningen då jag ska fördjupa mig inom ett område vi alla känner till...


Nämligen platser med minnen så starka att dom kan göra en tårögd bara utav tanken på dom...

Så tills dess, vaya con Dios..


;)

PEACE