nattens mörker

Ibland ser jag mina misstag långt innan dom inträffar. Jag vet exakt vad som ska hända och varför... Jag ser alla konsekvenser men fortsätter ändå...

Försöker förstå varför jag gör detta mot mig själv? Varför jag alltid väljer den svåra vägen när den enkla säkert fått mycket bättre följder? Undrar varför jag uppenbarligen är så intresserad av att sätta mig själv i svåra situationer så fort jag får chansen?

Man kan bara förändra sig själv... Men kan man verkligen det?

Har flera gånger nämnt innan att man aldrig förändras, man bara anpassar sig, och att egentligen är man alltid densamma i grund å botten... Isf ligger jag risigt till kan jag då tillägga. Men i vilket fall som så måste man ju ändå kunna förstå att man inte kan skada sig själv om å om igen å tro man kan överleva så hela sitt liv? Man borde ju kunna förändra sitt beteende då så att man förstår skillnaderna å ser resultatet.. Eller?

Kommer ihåg för några månader sen när man gick upp till jobbet vid denna tiden. Det va tider det... Så mycket har förändrats sen dess. Mitt beteende likaså... Borde inte detta då betyda att man kan förändras? Eller kvarstår svaret att jag egentligen bara hade anpassat mitt liv efter hur jag levde då...?

Mina sömnproblem på natten är här igen. Har inga problem med att sova, missförstå mig inte - älskar att sova.. Men för att det ska inträffa måste man somna först... Detta problem som jag ofta har på kvällen... Så istället sitter jag här och även om jag lägger mig å försöker sova tar det flera timmar innan jag kan rensa mina tankar å verkligen somna, och sova...

Känner ibland att det är utmattande att tvinga sig själv till något som man borde kunna göra med automatik. Men ibland får jag en känsla av att mitt liv har så mycket vilja som försöker komma ut att min själ sen länge blivit sliten av detta... Ibland känner jag inte ens igen mig själv i mina tankar, mina instinkter som ger mig budskap om saker jag aldrig upplevt. Rysningar om saker jag aldrig sett. Känningar av tider långt innan jag blev född...

Som om min själ levt så många tider innan min kropp att den har erfarenheter bortom vad jag vet... Så fort tankarna löper in på dessa spår känner jag den utmattningen som drar över mig. Som om jag inte förstår mitt eget bästa och jag egentligen inte ens känner mig själv...

Jag ber om att få veta men inget jag med vilja kan spå, ger mig rätten till tider som inte är mina... Som om min själ inte vill rota i vad som en gång varit utan försöka tvinga mina tankar att rikta sig åt framtiden... Även om den känns kortsiktig på något sätt...

Det är svårt att skriva tankar å känslor i en blogg, ord är så svåra att visa. För alla läser dom likadant även om alla även reagerar olika på varje bokstav i dem... Så för er låter detta kanske som en galen filosofi - medan för mig känns det mer som en bekännelse av något djupt inuti mig...

I vilket fall som kommer jag inte längre, precis som alltid. Blockerar mina egna tankar och startar om hela tiden... Som en gammal "Windows 2000" dator som visar bluescreen för att något gått snett...

Hur vet man vilka dörrar man ska öppna för att få ut så mycket som möjligt av livet? Hur ger man sig själv ansvaret att ens få välja?

Hur ber man om att ens vägar ska vara rätta när man redan tror sig veta vad som döljer sig i slutet?

För i vad som än händer, kommer ju alltid vägen framför en vara synlig - Så länge man väljer att inte titta tillbaka, för då vänder man ju ryggen till...

//R.