go getta

Det finns många sätt att se på saker här i livet, vissa var meningen att hända, andra inte, men när man verkligen vill ngt, när man verkligen eftersträvar det dära exeptionella, unika och ovärderliga som man bara måste ha. Visst vill man då att meningen ska vara på ens sida? 

Så mycket att man till och med skulle tänka sig att motarbeta logiken i hopp om att man iaf får nudda vid toppen? Eller hur?

Vissa har flytet, dom har en enastående mening som gör att de jobbar hårt här i livet och får vad de förtjänar. Sen vissa flyter bara med, dom gör inget alls men ändå verkar livet ge allt tillbaka till dom... Men vad hände för den sista klungan människor? De som sitter fast mitt emellan, sliter häcken av sig utan att någonsin få uppleva ngt annat än motgångar? Är det inte dom som egentligen är dom starkaste? 

Jag har alltid velat ha allt, fanns inga gränser, jag visste så klart vad som låg inom humana gränser, på vad jag kunde ta eller få eller köpa eller äga. Men det var aldrig nog, jag var aldrig nöjd mä att bara ligga på lagom - jag ville alltid leta min väg uppåt för att nå toppen. Inget anant gjorde mig glad, inget anant gjorde mig tillfredställd. Jag ville kunna lysa med det senaste, det hetaste eller mest exklusiva där fanns. Alltid. 

Priset jag gav var oerhört korkat och det förbättrade inte alls vad jag velat tro från början. Men så blev det. Kanske det var min vändpunkt? Nu vet jag att jag kan få allt - men inte med desamma, och inte allt på samma gång. Men så länge jag vågar jobba för det, smutsa ner mig och gräva efter det så kan jag få känna toppen. 

Det handlar egentligen om allt, jag är oxe, jag är envis, vill jag ha något så ger jag inte upp. Är det något som jag dras till så måste jag få känna efter. Eller iaf få se vad som händer om jag kommer enda fram? Jag har itne alltid vatt så, absolut inte.. men saker i ens liv förändrar en. Händelser som tar en från svart till vitt, utan att tänka om står man där sen och förstår vad man åstakommit. Det är så vi växer, mognar och tar oss framåt här i livet...

Men ändå har jag inte lärt mig, för vad jag än gör är det alltid ngt som går snett, alltid någon som blir lämnad bakom eller blir glömd. Alltid något som händer, eller inte händer för den delen... Det är alltid problem jämms med den underbara livsstigen.. Hinder och åskmoln som saktar ner ens fart... 

Frågan jag ställer mig idag, är om det hela är värt det fullständiga anstängandet som krävs?
Eller om man bara ska springa förbi som inget har hänt, och därmed lämna spår, och kasnke till och med såra, skada situationen... 

Är så himla rädd för att jag ska fastna med något av en besvikelse? Att jag är otillräcklig i migsjälv för något som jag vill ska hända... Att stoppet jag tar handlar om något så mycket djupare än att bara säga ja eller nej...

Helt plötsligt finns det så många fler ord att välja...

Fråga är bara vilken av dom som kommer ta mig dit den vägen jag vill, och inte dit den vägen jag kanske borde...

*suck*