Är inte det orsak till att gräva ner sig, vilja gå i ide och bara försvinna? Om ens för någon dag bara...?
Jo. Är mitt svar. För så länge det handlar om att man Vill tillbaka till ytan igen så småningom, bara inte Just nu, så tror jag personligen på att allt man söker, allt man undrar över i frågorna om livet, är man närmast just där.
Nu menar jag dock inte att livet är meningslöst eller deppigt bara för man är på botten av ett hål i sitt liv, så missförstå mig inte - Menar snarare att det är exakt där man känner sig själv bäst. Vad man tänker på, och hur man kan vandra bort i sitt inre och våga känna efter....
För helt ärligt, så är människan rädd för kärlek, rädd för att bli sårad och rädd för att våga ta steget mot intet. Men jag tror pesonligen inte det handlar om steget i sig - Tror snarare det handlar om att man undermedvetet förstår att när man väl är där är möjligheterna obegränsade. Det är först där man agerar gudomligt, kan tänka bortom denna värld. Och framför allt - Vågar bry sig om andra framför en själv.
Det är här vi vill göra andra lyckliga, vi vill få andra att känna uppskattning och få dom att förstå detta, att världen vi lever i, har många mörka rum. En del ljusare och en del nästintill bäcksvarta... Men det har ingen betydelse - För när du bryr dig mer om någon annan än dig själv. Skulle du våga korsa alla rum som fanns för dennas skull. Utan tvekan.
Många säger ju just detta, att det är på "the edge of life" som vi människor först då agerar mänskligt. Först då skulle vi kunna ge upp vårt liv för någon annan, för en hel värld. Annars har vi glömt dessa värden - Vad dom betyder och vad Livet egentligen betyder för oss, har nästan blivit som en myt, en legend, en sagovärld ingen längre vågar besöka...
Kärleken har blivit en drama/komedi på DVD som man ser på när man vill skratta eller gråta - som man kollar på när man vill känna något, det där lilla extra som man fattas i det verkliga livet... Det där som verkar så verkligt, men som man inte tror på om det inte står "Disney" på fodralet...
Ibland tänker jag för mycket - scratch that - jag tänker alltid för mycket, men det är inget jag någonsin skulle vilja förändra...
Det är så jag håller kontakten med mig själv, min egen innsida som om och om igen andas kärlek... Inte genom någon, eller något - utan genom det lilla, det där lilla extra, det man ser varje dag...
Människor som vågar vara människor, som vågar stanna upp, vågar se sig omkring och vågar älska utan att ge upp hoppet...
Det är Ni som förstår vad jag skriver om, endast ni vet att världen har mer att erbjuda än det negativa och hemska.
"We run around, feeling lost, always late for something, always stressed out, searching for stuff, searhcing for someone, wanting to be there first, wanting more than we got, always wanting more..."
Well, I guess thats why we're called "The Human Race"
Over 'N Out
//BLESS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar