Ska va totalt ärlig med Er ikväll, på tiden kan tyckas... Har skrivit om väldigt mycket musik på sistone med det var väldigt länge sen jag tog ett fjupt andetag och öppna upp min resa innombords...
För er som känner mig - och vet vem jag är på djupet - ni vet att detta är vad jag alltid levt på. Kanske inte öppet alltid, men i tankarna är mitt liv till 100% baserat på just. det. här.
Som sagt, jag ska va ärligt - Och jag saknar Det, inte nödvändigtvis alltid men ibland sköljer det över mig som en känsla långt borta - förlorad i en annan tid... Som om jag glömt hur det var, som om jag har förträngt det hela i hopp om att det ska försvinna med tiden...
Men det är just det. Tiden försvinner inte - den är alltid i rörelse.
Men jag saknar det.
Känslan du får när lyckoruset är bortom fysisk. När kroppen agerar gudomligt genom bara någon annans ord. När din hjärna blir tvungen att hålla koll på hjärtslagen för att det ordagrant tappat takten för tillfället...
Eller när det räcker med att se någon djupt in i ögonen och känna hur tiden och allt runomkring verkar som bortblåst...
På sistone har jag liksom tappat hela betydelsen med varför Jag Är. Enda sen jag först skaffa mig mitt "smeknamn" har jag stolt kunnat berätta förklaringen på Varför, och desutom lägga till en klychig sido-berättelse på förklaringen till ordvalet...
Skulle någon fråga mig idag vet jag inte längre om dom skulle tro på vad jag skulle svara - för att det hela låter som en lögn - även i mina egna öron...
Och jag saknar det.
Jag saknar känslan av att Vara. Inte bara stryka rundor längs andras möjligheter och vägar. Se andra lyckorus och kärlek. Andras skratt och hjärtligheter.
Jag kommer alltid må bra för andras lycka, men är det nog? Räcker den känslan till i längden?
Sen när kan jag nöja mig med att bara må bra?
Är det mitt livs-motto?
Jag saknar det.
I really do.
//R.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar