När jag vakna imorse var jag säker på att det var söndag, hade de känslan. Dock är ju detta självklart inte fallet. Vilket jag förstod ganska snabbt. Anyways. Efter någon film bestämde jag för att gå en runda efter mörkret lagt sig över lilla Borås.
Först var det meningen att jag helt enkelt skulle hitta en mysig kyrkogård dagen i ära. Detta gick ju sådär eftersom jag självklart inte riktigt visste var den fanns i denna staden. (Aldrig haft orsak till att leta innan typ). Så bestämde mig istället för att bara gå en prommenad runt Borås i höst mörkret. Eftersom det fortf är runt 10 grader i luften är det inte heller speciellt kallt att gå en långprommenad så bestämde mig för att hitta kanterna av staden.
Skämt-o-sido förstår jag att detta inte är möjligt då inte många städer ÄR kantiga men iaf - Gick en låång runda på hela 2 timmar, från toppen av Norrmalm förbi Gustav Adolfs kyrkan ner genom Annelundsparken och över vägen till toppen av Bergsäter. Förbi ICA Maxi och bort genom Druvefors....
Och helt plötsligt, ordagrant, snubblar jag in på en kyrkogård... Fylld av lugnet från de brinnande lyktorna på var och varannan gravplats. Helt plötsligt gick min powerwalk tillbaka till ruta ett och ändrades till orsaken jag gick ut för, från första början....
Det finns få saker här i världen jag beundrar. Ännu färre saker jag förundras över... (Ni hade förstått vad jag menar om ni också lärt er att acceptera världen för vad den är) - Men kyrkogårdar, är och kommer nog alltid förbli - en av de platser här i världen, jag verkligen känner livets olika kapitel på... Döden är en av de största delarna i vårat liv - och inte heller tror jag att det är slutet av boken - utan sidan man vänder på, när man ska vidare till nästa kapitel...
Efter några andetag och en hel del väldigt mörka & dessutom suddiga bilder (som kommer upp senare när jag försökt fixa rätt ljuset i photoshop) gick jag sen vidare på min prommenad. Över centralbron, längs med Norrby och upp mot Knalleland... Jag stannade till vid Sagavallen för att kolla runt lite och ta några extra andetag av månljuset, sen gick jag upp mot min lägenhet...
Det som gör mig mest förvånad är att jag inte har någon som helst känsla av trötthet i kroppen efter den - något långa - prommenaden. Snarare ett lugn och en känsla av upprymdhet, som om jag behövde detta. Som om det var meningen att jag skulle hitta hit.
Well. Kvällen är snart slut, och natten börjar vilken minut som helst... Orkar jag, ska jag ta samma runda imorgon, fast i dagsljus och se skillnaden. Dessutom mäta hur långt jag verkligen gick ;)
"Life is Beautiful, We Love Until We Die."
Peace Out
//R
